Intervju med Animal Kingdom Foundations grundare, Charles Wartenberg i Manilla, Intervjun är utförd av svenska Camilla Bokemar samt Lou Kockly från Animal Protection Network (APN).

Hur kom det sig att du startade detta projekt i Filippinerna?

Första gången jag kom i kontakt med detta projekt var för ca 25 år sedan. Jag läste en liten artikel i en tidning, the Observer tror jag, skriven av en författarinna från England. Hon befann sig i Filippinerna och gjorde undersökningar för en bok eller något hon skulle skriva, och hon hade bara råkat se hundarna på gatan, helt uppbundna, för det var så det var på den tiden – hundhandeln förekom helt öppet. Där var två bilder i tidningen. På den tiden jobbade jag för en annan djurrättsorganisation; jag rapporterade detta vidare till chefen för organisationen, de skickade ut ett team hit som jobbade här fram till 1998. En incident med folket som jobbade för dem i Australien fick konsekvenserna att en dispyt uppträdde och organisationen drog tillbaka sitt folk från Australien och Filippinerna. Samtidigt hade jag lämnat dem och startat International Wildlife Coalition Trust (IWCT) och jag åkte ut till Filippinerna för att se vad som hände och bestämde för att ta över. Jag grundade en separat organisation Animal Kingdom Foundation, som skulle ha filippinsk personal. Och som ni kan så är det här vi är idag.

Har du alltid arbetat med djur?

Nej, nej, jag har haft flera jobb innan, men jag har jobbat med djurskydd i över 32 år nu.

Vad är relationen mellan din organisation i UK och AKF här, är det samma organisation?

De är två separata organisationer. Jag visste att projektet här skulle bli långvarigt, vi hade ju redan hållit på i nästan 20 år och handeln med hundar höll fortfarande i sig, så det var rätt klart att vi skulle få hålla på länge till. Så jag tänkte att det skulle vara bättre att ha en lokal organisation att arbeta igenom istället för att bli anklagad för utländsk inblandning. Min idé var att starta en Filippinsk organisation för Filippinare, driven av Filippinare och förhoppningsvis skulle jag vara härifrån efter fem år. Men efter fem år var jag fortfarande kvar… Så jag är chefen för AKF och vi har en brittisk förtroendeman, förutom mig själv, samt tre filippinska. De har inte välgörenhet här men det är det närmaste välgörenhet här man kan komma.

I Sverige hör vi mycket om era raider på slakthus och hundtransporter. Hur många raider har du varit med om? Och kan du berätta någon raid som du har varit med om?>

Jag har nog varit med om 20 raider ungefär. Alla raider är olika. En del gör vi på slakthus där hundar slaktas, andra gånger genskjuter vi transporter med hundar eller så gör vi tillslag på köttmarknader där de säljer hundkött. De farligaste är de på köttmarknaderna. Det är en så okontrollerad miljö och man vet inte vem man retar upp, det är så många människor överallt, någon kan lätt bara sticka en kniv i en. Men vi bär skyddsvästar.

Hur fungerar ert samarbete med polisen idag?

Vi har alltid haft ett bra samarbete med polisen. Vad som händer är att vi gör all efterforskning om var slakthusen finns och hur transporterna kommer att köra. Sedan underrättar vi polisen, vanligtvis bara någon dag innan, och vi har alltid fått polisens samarbete. Det är ju de som gör själva raiden, vi följer bara med.

Ni har tre fria undersökare som jobbar heltid för er. I en raid betalar ni då för allt?

Ja, vi betalar för bensin och hyra för fordon till poliserna. Är vi borta under längre tider betalar vi även boenden och mat för polisen och oss själva. Poliserna får aldrig några pengar.

Vilket är det vanligaste straffet en hundhandlare får här?

Under den nuvarande lagen så är maxböter för att handla med hundar, med faktumet att hundarna kommer att dödas och bli uppätna samt att de far illa under processen, 5000 pesos som är ca 750 SEK. De flesta får dock bara böter på ca 250 – 350 SEK. Men en ny lag är på väg där minimum böter kommer att bli 5000 pesos för varje hund som handlaren blir tagen med. Generellt så hittas ca 40 hundar vid en raid, vilket skulle bli 200 000 pesos istället för 5000 som är en enorm skillnad. Dessutom tillkommer till denna bot också ett års fängelse. Det är alltså inte antingen böter eller fängelse, utan både och. Förhoppningsvis börjar den nya lagen gälla inom några veckor och då kommer vi att testa den.

Våra egna advokater som vi avlönar, två mycket, mycket duktiga advokater, är de som varit främst att introducera denna lag. Regeringen har använt dessa advokater hela processen med att få ihop denna lag.

Har några av dessa djur som ni har räddat under raider varit stulna familjehundar?

Det är nästan omöjligt att säga. Jag gissar att i alla fall 95 % av de hundar vi räddar är gatuhundar. Men de tar ju hundar direkt från gatan, så vissa kan säkert vara en familjehund, och det händer dessutom att familjer säljer sin sällskapshund.

Hur mycket får man ungefär för en hund om man säljer den till hundslakt?

Jag tror att priset ligger runt 60 – 120 SEK beroende på hundens storlek. Man måste komma ihåg att många människor här är extremt fattiga, de lever långt under fattigdomsgränsen, och kanske säljer många sina hundar i ren desperation. Så mycket annat görs här av desperation för att folk är fattiga. Det är ett mycket ojämnt samhälle, det finns de som är jätterika, de i mitten och de som är extremt fattiga. Vi är alltid mycket uppmärksamma på att inte fördöma den Filippinska nationen för det skulle vara väldigt orättvist och osant. Det finns 86 miljoner Filippinare och vi uppskattar att kanske 10 000 av dem äter hundkött. Dessa 10 000 människor konsumerar 2000 hundar i veckan vilket är en mycket liten procent av den totala nationen. Jag har alltid kritiserat regeringen för att låta en sån liten grupp svärta ner nationen, men med den nya lagen kommer detta att ändras.

Finns det något mer APN kan gör för er än att samla in pengar?

Pengar är det som gäller här, jag vet att det låter ohyfsat och gräsligt men så är det, pengar är nyckeln. Vi behöver alltid vara ute och göra någonting mer. Som exempel, vi behöver bygga mer staket, det kostar ca 7500 SEK att bygga ett hägn och vi behöver verkligen bygga 20 st till på grund av alla hundar som kommer att komma in. Det blir ca 150 000 SEK bara där. Vår lastbil fungerar fortfarande men skulle må bra av att bli förnyad, plus det faktum att den har visat sig vara alldeles för liten, som mest kan vi bara få in ca 40 hundar. Ibland händer det att det är som när vi fick Sweet (Charles egen hund), där var 98 hundar. Dessa gånger betyder att det blir två resor fram och tillbaka vilka kan vara på 3-4 timmar åt ena hållet. Det betyder 10 timmar extra som en del hundar är tvingade att vara kvar under dåliga förhållanden och fler hundar kommer att dö. När vi hittar hundarna så är de ofta i mycket dålig fysik och även om vi direkt ger dem mat och vatten händer det att vissa av dom dör. Vi har veterinärer med oss men kan egentligen inte göra något förrän vi kommer tillbaka till centret. Så måste vi lämna 40 – 50 hundar kvar för en tiotimmars restid kommer vissa av dem att dö som inte skulle ha gjort det om vi hade haft en lastbil som rymt allihop.

Vi är inte ute efter lyx utan för att göra det praktiskt. Det är för personalens skull också, under dessa gånger kan de få jobba i nästan 48 timmar utan sömn. Det är verkligen inte roligt, ändå är det aldrig någon som har klagat.

Hur slaktas hundarna? Vet hundslaktarna ens om att hundar har känslor och kan känna smärta?

Om de vet detta så struntar de i det fullständigt. De behandlar hundarna helt omänskligt. Dödandet sker vanligtvis genom att slå dem i huvudet med en träpåk eller järnstång, eller i vissa fall så skärs halsarna av. De har ingen som helst medkänsla eller intresse för hundarna. Det är inte ovanligt att komma in i ett slakthus och finna att de redan dödat några hundar och lagt dem i en hög ovanpå burar med levande hundar under.

Berätta för oss om hur du räddade din hund Sweet. Varför du valde just honom?

Sweet räddades någon gång i juni 2002 om jag minns rätt, i ett slakthus i Baguio, mitt i centrumet av hundköttshandeln här i Filippinerna. Klockan var väl runt fyra på morgonen när vi stormade in i slakthuset, det största vi någonsin hade gjort en raid i, det var denna gång vi fick 98 hundar. De hade redan hunnit döda 62 hundar och hade staplat deras döda kroppar ovanpå burar som innehöll levande hundar. Jag hade redan bestämt mig då att jag skulle behålla en av hundarna och ta med mig tillbaka till UK och använda som en sorts ambassadör. Burarna som hundarna förs till slakterierna i är helt fullpackade för att få plats med så många hundar som möjligt. Skälet till att det blev just Sweet och ingen av de andra hundarna var att när vi störtade in i slakthuset höll de helt uppenbarligen på att arbeta sig igenom en bur, jag tror att det var 5 – 6 hundar kvar i denna bur och Sweet stod upp vilket gjorde honom väldigt lätt att komma åt. Själva tillslaget hände på bara några minuter och jag bara tog upp honom där han var, jag hade redan ett koppel åt honom. Jag har alltid tänkt att eftersom de uppenbarligen arbetade sig igenom den buren, det var ingen tvekan om det, så var han bara några ögonblick från döden. Hade vi inte brutit oss in vid just det ögonblicket som vi gjorde så hade han varit nästa hund att dödas. Han var bara sekunder ifrån döden, mindre än en minut. Han hade tur.

Sweet var hos mig på golvet i bilen under hemfärden till Manilla och försökte hela tiden ta sig upp. Jag var inte så där jätteförtjust över att ha honom i mitt knä eftersom han druckit minst en liter vatten och jag tänkte för mig själv att han helt säkert kommer att kissa på sig. Hur som helst tog jag upp honom i knät där han kurade ihop sig. Han höll sig hela vägen till första rastplatsen där han kissade direkt när han kom ut. Så han låg uppkurad i mitt knä hela vägen hem, vilket han fortfarande gärna gör.

Bilden visar Charles under ett tillslag.